Trötta mamman har fått en diagnos...

I söndags lekte jag med Malte, jag skulle vara hund och kröp lite på golvet, på måndag eftermiddag upptäckte jag att båda mina knän var täckta av blåmärken. Jag har haft väldigt mycket blåmärken sista tiden och sökte för det i november, de gjorde en blodstatus på mig och allt var normalt. Igår kände jag att det inte bara kan stå rätt till då jag blir helt blåslagen av att krypa lite på golvet.

Jag ringde vår vårdplanering som jag har genom vår försäkring på jobbet och fick en tid hos en allmänläkare redan på måndag kväll. På väg till läkaren gick jag och funderade om jag skulle orka dra hela historien om att jag alltid är trött, har värk i muskler och leder, huvudvärk, problem med magen mm. Men jag har ju dragit det ett par gånger tidigare och aldrig fått någon diagnos så jag tänkte att jag orkar inte dra upp det igen.

Läkaren som mötte mig tittade på mina blåmärken och höll med om att det inte var normalt, då fick han se en liten bristning på låret också och frågade om jag hade fler. Jag visade min deformerade mage med massor av bristningar och en del överskottshud. Läkaren såg också att jag var översträckt i knälederna samt överrörlig i lederna.

Han sa, -vill du veta vad du lider av? Jag sa -va!?
Han sa, du hade tur som träffade mig idag, det är inte många som känner till det här syndromet som du lider av. Det heter Ehlers-Danlos syndrom och är en ärftlig bindvävssjukdom. Jag blev helt gråtfärdig och frågade försiktigt, får man ont i kroppen av det också? Han sa - Jag förstår att du väntat på att få den här diagnosen ett tag, ja man får ont i kroppen också. Han fortsatte undersökningen genom att trycka på en massa olika punkter på kroppen, det gjorde ont på 15 av 18 punkter. Han berättade då att jag även lider av fibromyalgi. Läkaren jag träffade arbetar även på smärtkliniken och har träffat många patienter med samma problem. Även om det är tungt att få besked om två kroniska sjukdomar så är det oerhört skönt att få en bekräftelse på varför jag mår som jag mår.

Jag har så många gånger tänkt, ska det göra så här ont i kroppen av att busa lite med barnen? Är det normalt att aldrig känna sig ut vilad och alltid vara trött? Ska det vara så här jobbigt att vara gravid, har jag tänkt under mina graviditeter. Jag har skyllt på det mesta de senaste åren, att jag inte får sova på grund av barnen, att jag har ett stressigt jobb mm, mm men nu har jag äntligen fått en förklaring! Nu kan jag kanske börja lära mig lyssna lite mer på kroppen och vila då jag har ont och är trött.